Värderingar som byggs från Grunden

I torsdags deltog jag i ett möte som till skillnad från många andra förändrade mig och min syn på medmännikskor i Grunden. Det var Riksföreningen Grunden Sveriges dag på Världskulturmuséet som bjöd in varandra, de olika lokalföreningarna och de rikspolitiker man fick tag på. Bland annat var det en partiledare med osäker framtid, Ohly, jag själv, en representatnt från Fi (??!), vad de nu gjorde där, David Lega, rikskänd, Kd-lokalpolitiker (flerfaldig OS-guldmedaljör) i Göteborg, riksdagsledamöter från S, M och Mp, samt en lokal Folkpartist. Vi deltog i en paneldiskussion och i mån av tid fick vi även möjlighet att tala med medlemmarna, reflektera över deras situation, gå en poängpromenad (mycket lärorik) och se på film, teater, dans och musikframträdanden.
Dessa människors engagemang och målmedvetenhet berörde mig starkt. Mycket har naturligtvis hänt under min livstid (50 år) med synen på deras funktionshinder, och naturlitvis alla typer av funktionshinder. Inte minst har begreppsvärden ändrat sig. Man talar ju inte längre om handikapp, utan om funktionshinder. Man säger inte längre utvecklingsstörd, utan intellektuellt funktionshindrad. Man talar inte längre om att gömma undan, låsa in och institutionalisera, utan om delaktighet, valfrihet och lika rättigheter.

Våra attityder till människor med intellektuella funktionshinder är fortfarande fulla av misstro, missuppfattningar och okunskap (fördomar). Mycket av det vi gör idag präglas ännu av gammalt institutionstänkande. Ännu idag kan det vara så att den som bor  s.k. gruppbostäder, måste tala om flera dagar i förväg för personalen om han/hon får besök av sin pojk/flickvän. Personalen på gruppboendet kan storma in i bostaden utan att knacka i förväg. Man får inte chans att träffa den personal som anställs. Man har som boende inget inflytande alls, vare sig över sitt eget liv eller sin boendemiljö. Är det verkligen OK 2011?!

Kritiken mot Särskolan var också hård. Att vara inskriven med särskolans läroplan, innebär visserligen att man garanteras hjälp och stöd, men även om man klarar utbildningen bättre än någon som läst enligt grundskolans vanliga läroplan, så är det fortfarande dörrar som är stängda. Det är svårt att få jobb och att komma in på högskoleutbildningar, även om man skulle klara av det.
Samhall och daglig verksamhet betraktas av många som förvaring, när man känner att man skull vilja pröva att komma ut på den ordinarie arbetsmarknaden och göra yrkeskarriär som alla andra. Arbetsförmedlingen och olika arbetsgivare har inte fått upp ögonen för kompetensen utan ser bara hindren.
LSS fungerar inte som det var tänkt menar man och behöver förbättras. Man kommer i kläm mellan rättighetslagen och kommunernas prioriteringar på ett sätt som gör att många känner att människovärdet inskränks. Flera stycken berättade öppet om att de ibland tröttnat på att leva.
Det enda dessa människor vill ha är lika rättigheter till intefgritet, kärlek, arbete, bostad, utbildning och ftitidssysselsättningar. En av mina partikamrater som jag träffade, Benny, från Grunden i Malmö, Tomelilla, höll ett anförande på CUF-stämman i Haparanda. Där fick han alla med sig, men undrar nu vad som händer. Bra fråga!

Såhär säger Anna Strand, en av de engagerade medlemmarna i Göteborg:
"Jag hade en dröm. Den handlade om att vi skulle bygga en stor stark riksorganisation. Nu har drömmen blivit verklighet: Riksföreningen Grunden Sverige.
Men jag har fortfarande en dröm. Jag har en dröm om att alla vi som kallas för intellektuellt funktionshindrade en dag ska leva i ett land där vi inte bedöms efter namnet på ett handikapp utan efter vår personlighet."

Ola Johansson
Centerpartiet

Idag möte med Polisen i Halmstad

I efermiddag besöker Justitieutskottets vice ordförande, Johan Linander, Centerpartiet, Halmstad. Tillsammans med mig och Kommunstyrelsens ordförande i Hylte, Lennert Olsson, (C) besöker vi Polisen i Halmstad för att diskutera behovet av ett häkte i Halland. Sedan häktet lades ner har betydande tid och resurser lagts på vägarna för utredare, åklagare, försvarare och biträden för att besöka hallänningar som är häktade och utplacerade lite varstans i Södra Sverige. Vi tror att det är ett stort slöseri och vi ska försöka övertyga de som bestämmer, att det åter behövs ett häkte någonstans i Halland, Varberg, eller Halmstad. Landshövdingen har aktiverat sig i frågan och det kommer att motioneras till Riksdagen, bland annat av mig.
Nu är det dags att åka så jag måste återkomma.

Folkrörelsen Centerpartiet väljer Lööf till ledare och tackar Maud

Nu har Centerstämman i Åre  varat två dagar och det har betytt mycket bra politiska diskussioner inom viktiga områden som välfärd, utbildning, hållbar tillväxt (i hela landet), kultur och ekonomi. I kväll väntar energi- och bostadspolitik. Där är mitt politikområde en stor del och jag kommer att göra mitt bästa för att få stämman intresserad av att göra bostadsfrågor till en valvinnare 2014. För det krävs både ny och klassisk politik. Både Centerpartiet och Alliansen har här en förbättringspotential och det finns ett utrymme att rycka åt sig initiativet.

Vi har nu valt Annie Lööf till vår partiledare, det liksom övriga val till presidiet (Anders W Jonsson och Anna-Karin Hatt) enhälligt. Det skall bli intressant att höra hennes linjetal i morgon lördag. Tacktalet var väldigt klassiskt men av hennes gester kan man utläsa att hon är en person som kan föra sig, även när hon är ensam om att få uppmärksamhet. Med utsträcka armar och en öppen famn var hon faktiskt lite Jesus-lik (om jämförelsen tillåts). Västerbottningen Mattias Larsson som representerade det distrikt som öppet stödde en annan kandidat tog på ett ärligt och humoristiskt sätt udden av all spekulation om fortsatta motsättningar och misstro mellan de olika lägren som byggts upp kring AAA-kandidaterna.

(här är ett bildspel, där jag själv skymtar förbi i folkdräkt som fanbärare för Halland)

Jag har nyligen gjort mina första inlägg. I debatten om Förnyelseprogrammet, Hållbar tillväxt i hela landet, ville jag stryka förslaget att se över regelverket kring markägares rätt att avtala om ersättning för att dennes mark nyttjas för kommersiell verksamhet, via allemansrätten. Jag förlorade omröstningen, men fick några röster på min sida och därmed tycker jag att jag har jag nått fram med mitt budskap.

Jag vill se en mångfald av företagande på landsbygden och är orolig att vi genom att ställa markägare och företagarintresse mot varann få en utveckling som leder till ett "Skogsrike utan folk". Jag har i andra sammanhang argumenterat om detta, bland annat i Land Lantbruk. Därmed är debattdebuten avklarad och jag har presenterat mig för stämmoombuden. Många duktiga debattörer diskuterar från tidig morgon till sent på nätterna. Nu upplever vi känslosam avtackning av Maud och ser fram emot festlig bankett med dans och härlig gemenskap.

Det är ett parti med engagemang och framtidstro som möts i Åre. Skulle vi genomföra en valrörelse idag hade den varit framgångsrik. Nu kan det bara bli bättre. Centerpartiet behövs för en grön, varm och ansvarsfull Allians. Skönt att Annie Lööf effektivt stänger dörren till sura kommentarer om energiöverenskommelsen. Fint att just nu höra henne avtacka den fantastiska Maud Olofsson för hennes nästan 4000 dagar som partiledare, med orden "det har blivit Rock'n Roll i Centerpartiet". Det har det och med Annie Lööf:s "Soul" kommer vi att nå djupare i hjärtat hos medborgarna i Nybyggarlandet Sverige.

Elanders "står bakom" Regeringens budget

Vrider och vänder på den 30 cm tjocka högen av böcker med grön rygg, som levererats utanför min dörr och som jag nu ser i ett prydligt paket på Talmannens bord i kammaren. Finansministern lämnade den där med en duns, klockan 13 idag, när han höll sitt anförande och inledde den debatt jag nu åhör.

Lägger man böckerna på sida och läser där så står det "Tryck: Elanders Sverige AB". Elanders är ju ett gammalt företagsnamn som är starkt förknippat med Kungsbacka, men nu är det namnet på en tryckerikoncern som opererar på många håll, dock inte i Kungsbacka, längre. Ändå är det full fart på Näringslivet. Tjänstesektorn har vuxit och lätt kunnat ta hand om de som mist sitt arbete när Kungsbacka Graphics och Beijersdorf lagt ner.

Restarangmomsen är det förslag i budgeten som vållar mest debatt. Det är tydligt att Alliansens partier (om än i varierande grad) anammat detta Center- och Miljöpartiförslag. Trots att det så sent som innan valet 2010 ingick i de Röd-Grönas gemensamma valmanifest, ser Socialdemokrateras Tommy Waidelich och Vänsterpartiets Ulla Andersson det om sin uppgift att kalla det för "krogmoms" och påstå att det enda det ger är möjligen lägre priser på luncherna (8 kronor enligt Ulla), eller vinster till "krögarna". Glad att Miljöpartiet ännu står bakom detta.

Ja, oavsett vilket så är det väl något positivt. Sänks priserna på en lunch så mycket, så innebär det fler gäster, ökad omsättning som kan beskattas och fler anställda på sikt, som också ger skatteintäkter. Handlar det bara om ökade intäkter till restaurangägarna, är det kanske inte de effekt vi förväntar oss, men det betyder åtminstone att en hårt pressad bransch, där många näringsidkare går på knäna, stärks och kan behålla sin arbetskraft.

Jag väljer att tro på den bild som ges i dagens GöteborgsPosten, som besviket konstaterar att det "blir inga lägre restaurangpriser". Nej, vad bra! Istället vittnar restaurangägarna i Göteborg om att de vill försöka bibehålla priserna på dagens nivå för dagens rätt för att istället kunna anställa fler och minska på den egna arbetsbördan, samtidigt som man får en personell beredskap för att ta emot mer kunder. En del restaurangägare säger dessutom att de kommer att satsa på bättre råvaror. Det ger hopp för Sveriges bönder som vi vet producerar dessa till hög kvalité, men tyvärr inte till konkurrenskraftiga priser, idag.

Det betyder att fler unga, som idag har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden på grund av härkomst och/eller låg utbildning, kan anställas. Det betyder att svarta jobb blir vita, på samma sätt som de blev när RUT-avdraget infördes. Det betyder fler anslutna medlemmar till Hotell- och restauranganställdas förbund. Det betyder också att vi får en harmonisering av momssatserna på livsmedel, övernattning och restaurangbesök och mat levererad av cateringföretag. Turismen sysselsätter 160 000 personer i Sverige. Man måste se detta som en helhet, där vi stärker Sverige som turistland och matland.

Ja, vi kan inte veta exakt hur många nya jobb som skapas genom sänkt restaurang- och cateringmoms. Men vi vet att detta är en satsning på tillväxt som också är en investering för framtiden och på ungdomen.

Ola Johansson
Centerpartiet

Integration är rätten att få arbeta och att vara oberoende

I dagens GöteborgsPosten skriver Kungsbacka kommuns interationssamordnare, Dalibor Eminefendic, en alldeles utmärkt artikel där han beskriver sin skepsis till nya integrationsprojekt, med mera dans, kakbak och exotisk mat. Han föreslår att ansvaret för integrationsfrågorna bör ligga hos Finansdepartementet och inte vara uppdelat. Det är avgörande för Sveriges ekonomiska utveckling att den nödvändiga befolkningstillvästen tas tillvara så att den genererar en fortsatt stark ekonomisk utveckling.

Under nästkommade helg har Centerpartiet stämma under devisen "Nybyggarlandet". Vem hade trott att de bästa argumenten och förslagen inför stämman skulle komma från Kungsbacka? En kommun som inte gjort sig känd för sin mångfald hittills. Dock har kommunen, sedan beslut om flyktingmottagning och ensamkommande barn fattats, haft en modern och väl fungerande verksamhet, under ledning av Dalibor själv. Han i sin tur arbetar på förvaltningen Gymnasium och Arbetsliv, där ansvaret för att få människor i utbildning och arbete ligger. Arbetslinjen har varit Kungsbackas devis och det har varit Centerpartiet och vår egen nämndsledamot Stellan Petrés ingång hela tiden.

När man nämner ordet "integration" så tror många att det handlar om att invandrare ska "försvenskas". Det är inte vad integration handlar om för mig. Att lära sig språket, att förstå innnebörden i våra lagar och följa dem är självklart. Utöver det så är det viktigt att kunna leva i enlighet med sin tro och sina traditioner. Det var viktigt för de Svenskar som en gång var Nybyggare i Nordamerika. Så har ju också USA bevarat sin religionsfrihet. Många människor har en Gudstro, men tillhör en uppsjö av religioner och samfund.

Låt inte ambitioner att integrera begränsa människor möjlighet. Under resan i Förintelsens spår i Södra Polen fick vi lära oss att verklig demokrati existerar därför att det finns konflikter i ett samhälle. De regimer som försökt skapa ett samhälle utan konflikter slutar i diktatur och i värsta fall folkmord. Nazisternas utrotning av Judar och andra som störde deras idealbild är det främsta exemplet på det. Demokratins "krona" är kompromissen, där olika intressen vägs samman och bildar en bred väg framåt. Demokrati handlar också om att minoriteter ska tillgodoses och skyddas från förtryck.

Nu blev det lite högtravande här. Inte så konstigt, eftersom jag just kommit hem från gårdagens högtidliga öppnande av Riksdagen. Det bjöd inte alls på den dramatik som jag blev vittne till förra året, då arga Sverigedemokrater, med buller och bång lämnade den läktare där vi satt, eftersom vi var sena till kyrkan.

Gårdagens öppnande hade inte föregåtts av demonstrationer. Biskopen Jan-Olof Johansson, höll en predikan som tog sin utgångspunkt i "Abrahams barn". Abraham utvandrade från det nuvarande Irak och hans söner, grundade religionerna, Islam, Judendomen och Kristendomen. När vi talar om Gud är det således densamme, oavsett profet, Tora, Koran, eller Bibel. Det har knorrats från vissa Sverigedemokrater över att texter lästes av Rabbinen, David Lazar och Imamen Otman Tawalbeh. Trist är också Kristdemokraten Annelie Enochson som i sin blogg kritiserar detta upplägg. Hon rättfärdigar därmed att flera Sverigedemokrater avstod från att gå i kyrkan (det är frivilligt). Läser man dessa rader förstår man hur partiledaren Göran Hägglund har det och vad konflikten hos Allianskamraten handlar om.

Det var flera manliga politiker i kammaren som bar folkdräkt i år, förutom de två som gjorde det förra året kan vi nu lägga till Centerpartiets Staffan Danielsson och Vänsterpartiets Hans Linde. Det var en väldigt oväntad och stark signal om förnyelse som man inte kan undgå att applådera. För att avsluta diskussionen om kläder vill jag här presentera kammarens snyggaste "Hatt" som tillhör Centerpartiets Abir Al-Sahlani.

Ola Johansson
Centerpartiet

Mångfald manifesteras med folkdräkt

I morgon, torsdag, är det åter dags för upprop, Gudstjänst i Storkyrkan och Riksdagens högtidliga öppande. Under kvällen är det föreställning på Kungliga Operan.

Förra året var detta en uppmärksammad händelse på många sätt. Denna kväll, dagen före, var det stora demonstrationer på gator och torg emot Sverigedemokraternas inträde i de folkvaldas församling. Dessa togs upp av biskopen under Gudstjänsten i hennes tal till ledamöterna, Regeringen och Kungafamiljen. Detta föranledde stora delar av Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, med tjänstemän och respektive att med buller och bång lämna kyrkan, före de kungliga, vilket de i efterhand behövde be honom om ursäkt för.

Senare samma dag var det högtidligt öppnande i plenisalen i närvaro av Kungen. Då var jag och ytterligare några ledamöter iklädda sockendräkt. Min partikamrat Abir al-Sahlani var för dagen iklädd sin egen familjs speciella högtidsdräkt, fullt jämförbar med de Svenska sockendräkterna. Vi hade ingått en pakt för att visa vad det egentligen handlade om, nämligen att man vid högtidliga tillfällen ska klä sig i det finaste man har. I mitt fall en sockendräkt från Stafsinge i Halland som min mamma, Gunnel sytt, på sent 70-tal, när jag själv ofta deltog i Rikstingståg med Centerpartiet och bar denna dräkt med stolthet. Dessutom att dessa inbördes är väldigt olika, beroende på varifrån de kommer och att kläder, mat, dans och högtider är en del av det mångkulturella samhälle vi har, där integration inte handlar om att alla ska vara och tycka lika, utan tillåtas att visa öppet vem man är och vad man står för, utan att behöva känna sig exkluderad.

En av de folkdräktsklädda var också SD-ledaren, Jimmie Åkesson. Han lär, enligt hörsägen, ha hyrt sin dräkt på Skansen. Om jag minns rätt var Jimmie och jag de enda manliga ledamöterna i sockendräkt. Det kan jag nog leva med. Även om jag fick en del kommentarer efteråt, är det väl ingen som skulle komma på tanken att koppla samman oss båda politiskt för det.

Vad jag tror de missade med sin "demonstration" är att visa upp just den mångfald av nationella kulturer som finns i floran av sockendräkter, som ju bara blir mer spännande om man ser till vad människor med ursprung och släktskap i andra länder kan tillföra till vår egen.

I morgon vet jag med säkerhet att vi kommer att få se fler ledamöter (även manliga?) i sockendräkt och det beror inte på att någon Sverigedemokrat visat vägen, utan på att många av oss tog illa vid sig förra gången och vill visa att sockendräkter och hembygdskänsla står för mångfald och stolthet över den bakgrund vi har, utan pekpinnar.

Ola Johansson
Centerpartiet

Åtta nya lägenheter i Gällinge

Tal vid invigning av lägenheter på Smelyckevägen Gällinge den 26 augusti 2011.

Närmast den ena avdelningens kök och stora rum, i andra änden den andra och i mitten den gemesamma lekhallen. Idag åtta fina lägenheter i vackra Gällinge, precis intill skolan.

”Vi flyttade hit -83. Bygden förändras, fler förvärvsarbetar. Många skaffar barn och bygger hus. Unga föräldrar såg behovet av barnomsorg och började uppvakta politikerna.

Eksta Bostads AB nappade och passade på att planera för bostäder i Gällinge. Det går inte att undvika Ivar Franzen i sammanhanget. Han satte sin prägel i byggnaden. En idé var att man (om underlaget skulle svikta) kunna göra om daghemmets två avdelningar till två bostäder. (Det var den dåvarande socialförvaltningen som inte alls trodde på att det skulle behövas barnomsorg så långt ut på landet).

Jag tror inte att Ivar i sin himmel är missbelåten med att det istället blev 8 lägenheter, speciellt inte som förskolan finns kvar ett stenkast härifrån.

När skolorna behövde byggas ut för att svälja 90-92 års barnkullar, byggde Eksta en ny förskola och sålde den här byggande till kommunen och ”B-spåret” flyttade in. När elevunderlaget sedan minskade fick skolan koncentrera verksamheterna till gemensamma ursprungliga lokaler och huset tömdes.

Under den tiden användes det som träningslokal för bygden livaktiga teaterverksamhet. Det kallades för ”hönshuset” efter namnet på farsen ”Hönor och svärmeri” som spelades för stor publik på Skårs Gård här borta och på Lindälvsteatern i Kungsbacka. Sedan hände det åter inte så mycket här.

I den nu gällande Översiktsplanen för Kungsbacka utpekas bl.a Gällinge som en ”Serviceort” dit man ska koncentrera och utveckla kommunal service och kollektivtrafik, samt satsa på bostadsbyggande, utan detaljplaner. Så många nyya bostäder har vi inte sett här förrän idag. Istället byggs det mycket runt omkring. Skolans framtid har ifrågasatts, men nu känns det tryggt.

För några år sedan gjorde jag och Kommunstyrelsens ordförande Per Ödman en resa hit. Då bestämde vi oss för att tillsammans verka för en aktivare bostadsplanering här och det ingick att få fart på processen att sälja tillbaka huset till Eksta (eller någon annan som ville använda det på ett för bygden utvecklande sätt).

Vi är glada över att de tar ett stort ansvar som samhällsbyggare i hela Kungsbacka. Jag är säker på att ni som flyttar in här idag kommer att trivas i den speciella atmosfären vi har.”


Ola Johansson

Centerpartiet

Kungsbacka brinner, -och jag med det

"Kungsbacka brinner" var namnet på den Kulturfestival som arrangerades i går lördag av den ideella föreningen "den Kulturella byrån", med minimalt stöd från kommunen. Festivalen ersatte det tidigare väl genomförda, men numera nedlagda kulturkalaset som lockade stor publik, med hög kvalité och bredd på utbudet.

Eftersom jag inte varit hemma under dagen, utan var i Stockholm och ledde mitt första styrelsemöte i Bygdegårdarnas Riksförbund, kunde jag endast ta del av aftonens utbud på och omkring Kulturhuset Fyren. Vad jag upplevde under kvällen var förstklassigt rakt igenom. Det var mycket vispop och soul, teater och folkdans från såväl lokala Kungsbackaförmågor som Peter Rudvall, Vallda Folkdanslag och improvisationsteatergruppen Pathos som artister ända från Göteborg, duon Steget och Niklas von Arnold.

Kvällen avslutades med gyckel i form bland annat av en eldsprutande Riksdagsledamot. Lägger in en av de filmer som spelades in här: http://youtu.be/UP3u-ZYPgIk

De unga kulturarbetarna i Kungsbacka inom teater och musik håller på att koppla ett grepp om utbudet som känns väldigt starkt. Tyvärr kom inte publiken i den utsträckning som jag tror arrangörerna hade hoppats på. Mest beror nog det på att Kungsbacka kommun inte hade tillfört de ekonomiska resurser som hade räckt för att annonsera brett.

Jag vet inte var övriga politiker höll till. Möjligen var de där under dagen. Möjligen skulle det också behövas något mer folkligt känt och etablerat namn som ställer upp ideellt. Varför inte fråga en sån som Lasse Kronér i Onsala, eller Säröbon Lasse Brandeby. Ebbot Lundberg har med club Revolution No nine, på Blomstermåla Värdshus och genom sina tidigare framträdanden på Kulturkalaset visat att även framgångsrika och kända artiskter kan jobba ideellt.

Intresset för den här sortens kultur är rätt svagt bland Kungsbackaborna. Men det kan man ändra på! Först och främst måste den Kulturella byrån fortsätta och Kungsbacka kommun ge ett starkare stöd genom att stå bakom arrangemanget fullt ut. Jag tror resultatet blir bättre om man fortsatt överlåter genomförandet på den Kulturella byrån. Här finns en styrka och en idé om vad ett brett och bra lokalt kulturutbud innebär. Bra att Kutlturhuset finns här med sina fantastiska möjligheter och bra att kommunens kulturförvaltning finns med och stöttar genomförandet, vilket de ju också gjorde genom Mats Eriksson.

Det finns hopp för Kungsbacka som kulturstad. Det visade den Kulturella byrån verkligen i går med sitt allsidiga program som varade från morgon till sen kväll. Jag hoppas samma gäng klarar att genomföra en ny festival om ett år och att jag då har möjlighet att vara med hela dagen. Eldsprutandet får anses vara ett avslutat, men väl genomfört, kapitel för min del. Här är ett annat videoklipp som visar samma bejublade galenskap: http://www.youtube.com/watch?v=tIO6d778dgo

Ola Johansson
Centerpartiet

Förintelsens påverkan, då och idag

Under tre mycket intensiva dagar deltog jag tillsammans med 16 andra Riksdagsledamöter i en studieresa Förintelsens spår, arrangerad på ett förträffligt sätt av Forum för Levande Historia. I mina senaste inlägg har jag dag för dag redogjort för mina tankar och rekationer på det jag redan visste och det jag fått lära mig. Trots att folkmordet och trakasserierna på Judar före och under Andra Världskriget hade en omfattning som är svår att förstå, har ändamålet med resan och besöken varit just att förstå. Mycket finns kvar att utforska. Sett i backspegeln är det först de senaste åren som vi i Sverige på allvar börjat reflektera över vad det innebar för oss och vilken skuld vi själva har, dels för att vi stod utanför konflikten och dels för att vi inte i tid engagerade oss för att släppa in mer än en bråkdel av de Judar som ville lämna Tyskland.

Nog om det. Orden räcker inte till för allt man vill säga. Med detta inlägg skulle jag vilja erbjuda mina/våra tjänster att komma ut och berätta vår historia om vad vi upplevt och försöka återberätta vilka intryck jag fått under resan i Polen. Jag har privata bilder och en instruktiv film att visa, så varsågoda att höra av er.

Ola Johansson
Centerpartiet

Anders W Jonsson, Ola Johansson, Åsa Torstensson, Staffan Danielsson och Fredrick Federley i Belzec

Dag 3 och 4: Tomrummet i våra hjärtan

På denna tredje dag av vår resa i Förintelsens spår skull känslorna äntligen hinna fatt förnuftet. Det skedde i den lilla byn Belzec någon mil från gränsen till Ukraina, efter att ha vistats i det formidabelt väl genomtänkta konstverk som står där barackerna, gaskamrarna och likbränningsungrarna omger ett dödens fält av okända massgravar.

Från att ha varit en krigshistoria full av döda hjältar, befriare på monumentalt gigantiska kyrkogårdar med vita kors, prydligt inristade namn med födelse och dödsdagar, är det helt andra tankar som fyller mig idag.

Förintelsen tog bort människors identitet. De som dog här kom från hela Polen och det nuvarande Ukraina, från kringliggande länder och avlägsna städer. De klev på tågen vid uppsamlingsplatserna nära gettot som individer och familjemedlemmar och klev av i förintelselägren, nakna och anonyma.

Att det flesta Judar i Europa försvann och lämnade ett tomrum efter sig som det befolkningsmässigt tagit 70 år att fylla. Ingen visste direkt efter kriget vilka som dött och vilka som överlevt.

Det vi vet idag är att det i Europa på den tiden fanns en grogrund för hat, men inte tillräckligt för ett folkmord. Det är det vi funderar över idag, på vår fjärde dag. Hemresedagen.
Ola Johansson

Centerpartiet

Dag 2: Operation Reinhardt och dess följder

Resan gick vidare mot Lublin i sydöstra Polen. Så här långt österut hade frågan om etnisk rensning blivit extra påtaglig, eftersom invasionen av Polen, inneburit att en liten judisk population i Tyskland vuxit till att omfatta 3,5 miljoner människor. Ideologin innebar att man ville göra sig av med människor, men den gav ingen vägledning om hur.

Det är en myt att förintelsen skulle handla om en väl genomtänkt industriell process. Tvärtom! Det som från början handlade om att "göra sig av med" och "fördriva" utvecklades till vad vi nu, många år senare, kallar för en förintelse. Att systematiskt döda ingick aldrig i planen. Därför fick metoderna hittas på efterhand. I staden Kock gavs var och en i den 101:a Bataljonens 500 man, möjligheten att avstå från dödandet, helt enkelt genom att kliva ett steg fram. Endast tre soldater gjorde det, resten blev delaktiga i att döda och begrava kvinnor och barn, sedan först männen skjutits. Att döda judar var inte en order från "högsta ort", det var ett sätt att göra dem till viljes, på det sätt som för tillfället verkade mest praktiskt. De flesta beslut fattades ute på fältet. Man börjar dödandet redan innan ordern kommer. På det sättet blir det extra viktigt för oss att fundera över hur ett folkmord uppstår innan man ser det direkta resultatet.

För den som sedan utfört handlingen är det lättare att acceptera vad man gjort än att erkänna sitt eget tillkortakommande (att man tänkte fel). Hur lätt är det inte att vi idag rättfärdigar våra handlingar med att de varit i linje med vår övertygelse? Att den sedan varit felaktig är något vi i efterhand inte gärna vill erkänna.

Att staden Lublin före ockupationen bestod av 40 % judisk befolkning blir extra tydligt när man ser tomrumet efter det judiska kvarter som rivits, eftersom bostäderna inte längre behövdes. Den bild som skickas med visar att det inte längre finns några efterlevande som kan sköta de gravar som ännu står kvar efter släkter som utplånats.

Dagen som startade i Lublin och de judiska kvarteren fortsatte i de högkvarter, där SS planlade och beslutade om inrättandet av förintelselägren, Majdanek och Sobibor, med flera. Himmlers ord att "vi har fullgjort denna yttersta plikt, av kärlek för vårt eget folk" sades för att gjuta mod i de soldater som dagligen skulle utföra mördandet, därför att de trodde att det var vad som förväntades av dem.

Vardagen i lägret Majdanek hade svårt att bli tydlig för mig och jag undrar fortfarande varför jag inte blir mer berörd av att veta vad som pågick här för mindre än 70 år sedan. Det är något jag kan fundera över när vi i morgon reser till det mindre förintelselägret Belzec nära gränsen till Ukraina.

Att vilja bli av med personer som misshagar oss är en naturlig mänsklig reaktion. När vi försöker att aktivt genomföra detta blir det lätt pinsamt. Som att be någon gå sin väg, eller sluta prata. På samma sätt var det med förintelsen. Det är en sak att säga att ett folk ska försvinna från jordens yta, en annan att faktiskt se till att det blir så.

Ola Johansson
Centerpartiet

Dag 1; Warszawa, Getthot och Jiddishkulturen

"Resan i Förintelsens spår" lämnar inget åt slumpen. Att besöka ett förintelseläger utan förberedelser är måhända viktigt för att förstå och acceptera vad som verkligen hände. Ska man verka för att förhindra att något  iden vägen återupprepas behövs en insikt om vad som orsakade den och vilka effekterna blev för oss efterlevande. Det tycks vara ambitionen för Forum för Levande Historia i allt de företar sig, från att ordna resor för riksdagsledamöter, till att ordna besök för skolklasser och lärare.

Idag har vi rört oss i och omkring de tidigare Judiska kvarteren i Warszawa, som sedermera kom att utgöra Getthot, där över 300.000 judar stängdes ute från omvärlden för att sedan under knappt två år deporteras bland annat till förintelselägret Treblinka. "Den slutgiltiga lösningen" förefaller vara en nödlösning på ett problem som Nazisterna själva skapat, genom att successivt isolera kulturer från varandra.

Genom att se de övergivna byggnader där människor faktiskt bodde och de 150.000 gravstenar som lämnats åt eftervärlden får vi en insikt om vad som kunde varit om dessa människor ännu hade levat, avlat barn och fortsatt med att utveckla sitt samhälle. Det handlar inte bara om döda människor utan generationer av ofödda barn och ett "brain drain" av kommande generationer som inte går att föreställa sig. Det har tagit Polen 70 år att återställa befolkningstalet till vad det var.

Polen var en gång en nation som präglades av mångkulturen. Nazisterna drevs av ambitionen att etniskt rensa och att utrota denna till förmån för "Lebensraum". Detta har lett till att Polens befolkning inte ännu idag har återhämtat sig sedan 1939 och att den kulturella mångfald som rådde före krigsutbrottet nu måste fyllas av polackerna själva.

Nazisterna förlorade kriget, men efteråt fanns i stort sett inget kvar av den judiska kulturen och befolkningen kvar i stora delar av Europa. Warszawa var en gång ett internationellt centrum för Jiddish-kulturen. Efter Gettot tömts 1943 var allting borta. På ett sätt kan man säga att trots att de förlorade kriget, lyckades de med ett av sina mål, att genomföra sitt folkmord. Men ett folkmord lyckas endast om man även lyckas utplåna minnet av de människor som levde här, deras kultur och de avtryck de lämnat i historien, liksom i en tänkt framtid. Genom att hålla minnet levande förhindrar vi ännu idag folkmordet från sin fullbordan. Detta är en viktig uppgift för Forum för Levande Historia och oss som haft förmånen att vara med idag.

I morgon, måndag, går färden vidare mot staden Lublin, nära gränsen till Ukraina.

Ola Johansson
Centerpartiet

Bekämpa inte mygg med Artillerigranater

All naturturism är inte skadlig för skog och mark och det handlar inte bara om exploaterande bärpockningsföretag. Denna studie av Mittuniversitetet som redovisades i SR Ekot idag ger en mer nyanserad bild av Ekoturistföretagen än vad som ges i den allmänna debatten. Jag vill också tipsa om min debatt artikel i tidningen Lands webbupplaga där jag och Agneta Åkerberg debatterar med vår blivande förste vice ordförande Anders W Jonsson om Äganderätt contra Allemansrätt.

Ola Johansson
Centerpartiet

Från Kungsbacka i Förintelsens spår

I våras fick jag och övriga ledamöter i Sveriges Riksdag en inbjudan till Studieresa i Förintelsens spår av Forum för Levande Historia. Jag är allmänt intresserad av histioria, speciellt sådana händelser som går att spåra ivår egen nutid. Ingenting har satt så djupa spår i nutiden som världskrigen. Förra sommarens semsterresa gick till Normandie och där var invasionsstränderna ett självklart besöksmål. Trots alla minnen av människor som fått sätta livet till är det en upplevelse av seger och befrielse för Europa.

Svårare är det då med förintelsen som ju i efterhand blivit Andra världskrigets största trauma. Förföljelsen av Judar, Romer, förståndshandikappade, homosexuella, kommunister, etc. var ju inte skälet till kriget, utan snarare en följd av att Tyska folket röstade fram en diktatur i allmänna val. Att besöka förintelseläger är inget man gör som en dagsutflykt på en semeterresa. Därför valde jag tillsammans med 16 andra ledamöter att följa med på resan, trots att den skulle bekostas privat.

Vi avreser nu på söndag morgon och tar oss på olika vägar till Warszawa, där vi tar oss till fots till Krochmalnagatan där de judiska kvarteren låg som sedemera blev Ghettot, där människor endera svalt ihjäl, eller överlevde för att transporteras till förintelselägren längre söderut.

På måndag reser vi med buss till staden Lublin där vi besöker platser som är centrala för förintelsens förberedelser och genomförande. Mycket om detta står att läsa i boken; "Om detta må Ni berätta" som skickats ut till deltagarna som förberedelse.

Förberedelser lär behövas. Inte minst mentalt. Jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera på det jag får se. Under eftermiddagen på måndag besöker vi koncentrationeslägret Majdanek som lär ha varit både ett arbetsläger och ett förintelseläger på samma gång.

Natten tillbringas i Zamosc, som beskrivs som ett experimentområde för "Lebensraumspolitiken". Det minst kända av dödslägren är "lilla" Belzec. Där mellan 435 000 - 500 000 männiksor mördades (Att jämföra med Auschwitz-Birkenau med över 1 100 000).

Sista kvällen i Lublin där resan summeras under morgontimmarna innan avresa till Warszawa och hemfärd under onsdagen.

I den mån det är möjligt kommer jag att lägga upp mina intryck och kommentarer här. Jag hoppas under dessa dagar få en djupare insikt om förintelsen som sådan och hur den uppstod. Mot ljuset av de intoleranta strömningar vi kan se här hemma och runt om i världen, tror jag att just frågan om hur det kunde bli så är viktig att komma till insikt med.

Till slut bestämdes att deltagaravgift och reskeostnad skulle bekostas av Riksdagsgruppens egen resekassa, vilken finansieras av medlemsavgifter från oss ledamöter. Det slutade således med att jag betalde indirekt för min egen och andras resor. Medresenärer från Centerpartiet är förutom jag; Fredrick Federley, Anders W Jonsson, Åsa Torstensson och Staffan Danielsson. Inga ledamöter från V, Mp och Sd har anmält sig.

Ola Johansson
Centerpartiet